Johan i Drev

Här kommer ett smakprov på vad som kan komma i "Kyrkornas Hemligheter". Överallt stöter jag på de stora händelserna i svensk historia sammanflätade med den lilla människans öde. En mäktig kompott där det ibland kan vara svåra att sålla och välja.
En smal strimma av ljus letade sig genom storstugans enda fönster. I sängen med de höga trägavlarna låg Maria Erlandsdotter. I famnen höll hon sin nyfödde son Johan. Det är den 9 april 1844. Maria är blek och några tårar trillar nerför hennes tärda kinder. Sonen gråter inte och han börjar redan kännas kall. Borta vid slagbordet pysslar hennes svärmor Catharina Månsdotter och väninnan Stina Håkansdotter. Den förstnämnda hann precis förrätta ett nöddop innan lille Johan tog sitt sista andetag efter ett liv som blev kortare än en timma.
Den som träder in i kyrkorummet i Drev kan inte undgå att fångas av alla de vackra små kransar och kronor som hänger på väggarna. En av kransarna är bunden med stor kärlek för att hedra lille Johan vid hans begravning i Drevs sockenkyrka. Det går fortfarande att läsa den blekta texten på minneslappen. Seden att hänga upp kransar på väggen på detta sätt kan ha varit vanlig i dessa trakter under 1800-talets första hälft, för att sedan dö ut i takt med att nya kyrkobyggnader togs i bruk.
Jag undrar just om Johans familj har några nu levande släktingar, kanske till och med någon som har forskat och kan berätta mycket mer.

Pensionat Solviken

Den här veckan börjar min roman "Pensionat Solviken" i Hemmets Veckotidning. I hela sex avsnitt får läsarna följa huvudpersonen Gabriella och hennes liv som pensionatsvärdinna i den svenska fjällvärlden. Det är detta jag skriver "for living". Och det är så roligt att skapa helt egna världar och att sedan befolka dem med olika individer, som efter bara några rader börjar leva sitt eget liv. Ni skulle bara veta hur Gabriella, Berit, Petra och alla andra som lever i Hovdalen har påverkat sin egen historia. De formligen skrattade åt min ursprungliga synopsis och jag fick ge mig... "Pensionat Solviken" är verkligen deras egen story.
Nu arbetar jag med texterna till del 1 av "Kyrkornas Hemligheter". Det är en bok om turism, om att upptäcka allt spännande som våra kyrkor och kyrkogårdar kan berätta om vår historia och om hur landet Sverige växte fram. Under de senaste åtta månaderna har jag besökt fler kyrkor än jag tidigare gjort i hela mitt liv, jag har upplevt så otroligt mycket spännande och sett hur små, små händelser kan påverka hela tillvaron. Mer om denna bok och dess efterföljare hittar du här.
Men Holavedsbrudarna då? Jo, de där kvinnorna finns ständigt i mina tankar och pockar på uppmärksamhet och när det väl blir dags kommer skrivande nog mest att likna en framforsande flod. Med andra ord, det kommer att gå undan.

Jul i Holaveden

Så här i juletid längtar jag till Holaveden. Skulle så gärna vilja smyga runt bland byarna i Adelöv socken. Jag riktigt hör hur ni alla tycker att det kan hon väl göra. Men jag vill göra nedslag i en annan tid. Det skulle vara så spännande att få dela julen med Anders och hans Karin i Ryd. Vad åt de? Vad gjorde de? Åkte de till julottan i en släde dragen av Anders vackraste häst? Om han nu hade någon...
Eller tassade det en mager varg utanför stugknuten och längtade efter något ätbart. Åh, vad jag önskar att någon ville komma till mig och berätta, berätta om tider som flytt, tider som hamnat i glömskans töcken. Men jag har min fantasi, så vem vet rätt som det är har jag bilden klar för mig. Det handlar om att vänta med öppet sinne och att lyssna ut i ingenting. För där kan man höra röster...

Skenande fantasi.

Fantasin är ett av mina förnämsta arbetsredskap och ibland skenar den verkligen i väg. Nu sitter jag och skriver på en novell om Dagnys halsband. Naturligtvis har det förvandlats  från silver till platina och stenarna är svart opal och diamanter i mängd. Även i novellen handlar det om arvegods och överraskande sådant. Jag har ännu inte fått möjlighet att göra fler efterforskningar om halsbandet i reality, så därför är det fantasin som får bära fram storyn. Så här börjar novellen "Halssmycket".

Med darrande fingrar öppnade hon den avlånga asken. På en rosa bädd av silkespapper vilade det vackraste smycke hon någonsin sett. Förundrat mötte Kicki systerns blick. Tillsammans hade de börjat gå igenom alla de saker som modern lämnat efter sig. Den gamla damen hade somnat in lugnt och stilla i en ålder av nästan nittio år. I tanken försökte Kicki klä sin mor i halsbandet, men det gick bara inte att föreställa sig att denna praktiska kvinna skulle kunna ha burit något så smäckert. Inte heller någon av hennes döttrar uppfyllde kraven på den elegans som krävdes för att bära upp den ståtliga halsdekorationen. De var båda av den mer sportiga sorten med sina kortklippta frisyrer och stickade tröjor.

Och hur blir då slutet? Det får bli en väl förborgad hemlighet tills vidare, men jag lovar att tala om när och i vilken veckotidning den kommer att publiceras. Denna sanna historian kommer att rullas upp här i bloggen bit för bit allteftersom jag lyckas blottlägga den.

Dagnys smycke

Smycket med stort S har blivit Dagnys smycke. Bland min mors kvarlåtenskaper hittade jag härom dagen en banankartong i källarförrådet. Innehållet bestod av album, brev och lite annat smått och gott. Det mesta visade sig tillhöra just Dagny. Och där fanns även hennes bouppteckning. Tråkigt nog avled denna dam i nutid och bouppteckningen hade inte mycket att säga. Men i lådan fanns även hennes mors bouppteckning. Eftersom Dagny bar smycket på sin 50-års dag och denna dag inföll medan modern och tillika min gammelmormor fortfarande var i livet, fanns förstås detta smycke inte där. Det finns egentligen heller inget som säger att Dagny fått smycket från sin mor. Det kan lika gärna ha kommit från hennes fars släkt eller från hennes mormor eller till och med någon helt okänd. Hoppas att kunna finna fler ledtrådar i de äldre album som finns förvarade hos min ena syster. Får bli en myskväll i brasans sken framöver.
Till merfynden i lådan räknar jag de sagor, som av allt att döma är skrivna av min gudmor Anna-Brita, tillika Dagnys syster. Bitti som hon kallades var "barnträdgårdslärarinna" och det verkar som om hon bar på dold författartalang. Dessa sagor ska jag studera lite närmare. Och vem vet, kanske bearbeta och ge ut. Men som vanligt har jag några för många järn i elden.För samtidigt snurrar en synopsis till en novell med Dagnys smycke i huvudrollen runt i min överhettade hjärna.

Lång startsträcka

Det är tur att idrottsmännen inte har lika lång startsträcka som somliga författare har. Min verkar vara extremt lång.
När jag och mina systrar härom dagen gick igenom de smycken som vår mor lämnade efter sig hittade vi ett vackert halssmycke i silver med tillhörande örhängen. Detta smycke är nu i min ägo och nyfiken som jag är så har jag börjat efterforskning kring dess förflutna. Ingen av oss kan minnas att mamma någonsin burit smycket och det gjorde mig lite betänksam. Var kommer det ifrån? Gissningsvis så hade hon ärvt det. I stadens guldsmedsaffär fick jag veta att det med stor sannolikhet rörde sig om ett smycke från 1800-talet. Att det var silver fick jag också verifierat och vad stenarna hette minns jag inte för tillfället. Får återkomma till det. Skulle även återkomma till butiken när mäster guldsmed själv var anträffbar, för att om möjligt få mer information.
Eftersom det i min släkt finns ovanligt många fotografier sedan kamerans barndom, så började jag med att leta i album. De som jag omedelbart hade tillgängliga var mina egna med start i det tidiga 50-talet. Med förstoringsglaset i högsta hugg botaniserade jag vilt bland bilderna. Och minsann, där var halsbandet runt halsen på en av min mors mostrar. Hennes namn var Dagny och hon firade sin femtionde födelsedag då kortet togs. Det innebär att även hon i sin tur ärvt smycket, men av vem? Just nu är våra gamla album nedpackade men snart kommer jag åter att ta upp jakten. Möjligheten finns att detta smycke kommer från Holavedsbrudarna, för än så länge hänger det om rätt hals.
Fortsättning följer.

Tiden krymper

Min mor sällade sig till anmödrarna den 13 oktober och min värld förändrades en smula. Det uppstod ett tomrum som jag förstod skulle komma, men som ändå överraskade. En händelse som väcker tankar om vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Mina böcker om Holavedsbrudarna känns som tillhörande det viktiga, speciellt nu när Margit är en av dem. Det kommer en dag då jag också kommer att vara det och då vill jag kunna säga att jag har berättat klart, att jag har knutit ihop säcken.
Så dagen närmar sig, den dag då jag inte längre kan finna mer ursäkter, inte hitta fler svepskäl, inte längre hålla mig undan från alla de ord som trycker på. Jag har fötterna i startblocken och väntar på startskottet.