En form av sommartorka

Sommaren är skön och alldeles lagom varm och ibland är det alldeles lagom blött. Så tycker jag.

Men när det gäller skrivandet upplever jag sommartorka. Jag får inte riktigt till det. Karaktärerna i "Min är hämnden" jäklas med mig. De tiger allt som oftast eller rynkar missnöjt på sina näsor. Emanuel vill inte växa upp och Sigrid vill vara snällare än vad hon är.



Jag gör mitt bästa för att ta över rodret, men då är Orm där och påstår att skeppet är hans. Han vill inte ens visa mig hur båten ser ut.
Än mindre tänker han avslöja vem han är och var han kommer ifrån.








Johannitermunken Olov är lite tvär för att jag kommit hans stora hemlighet på spåren. Kanske blir jag tvungen att svära på bibeln att inget berätta.

Helt klart är jag i behov av en tändande gnista för att få till det där fyrverkeriet som jag ser framför mig. Först verkade det som om lördagens besök hade banat vägen för mig. Men vips så kom något emellan och sedan var jag tillbaka på ruta ett igen.