Allt är släktforskningens fel

Om jag vetat vart den där dagen på 1990-talet skulle ta mig, hade jag strukit den ur almanackan då? Eller hade jag sett till att få upp farten istället och ta mig framåt lite mer målmedvetet med en aning högre fart? Med facit i hand eller åtminstone en del av ett facit är det alltid lättare att vara efterklok. Dagen jag talar om var den dag då jag kom i kontakt med den hobby som kallas släktforskning.

Mitt livs mäktigaste brasa.

Hur jag än forskade kunde jag inte hitta något som stack ut. Inte ens ett släktskap med Gustav Vasa kunde påvisas.
Det var säkert där och då som jag kom på det. Jag kunde skapa själv. Mina anmödrar och anfäder fick bli karaktärer i skeenden som aldrig skett.




Nu lever de vidare i mina historiska romaner som trängs i min trånga pipeline och vill ut alla på en gång. Mitt i detta dök Kjell Brobergs manus "Min är Hämnden" upp.
Den kittlade min fantasi och vips var jag igång. Vad är arbete? Vad är fritid? Inte en aning, men min struktur har blivit bättre och nu har jag nästan 200 sidor klara i "Min är Skulden".

För mig gäller det nu att förvalta tiden väl, ha is i magen och lita på min intuition.