Skenande fantasi.

Fantasin är ett av mina förnämsta arbetsredskap och ibland skenar den verkligen i väg. Nu sitter jag och skriver på en novell om Dagnys halsband. Naturligtvis har det förvandlats  från silver till platina och stenarna är svart opal och diamanter i mängd. Även i novellen handlar det om arvegods och överraskande sådant. Jag har ännu inte fått möjlighet att göra fler efterforskningar om halsbandet i reality, så därför är det fantasin som får bära fram storyn. Så här börjar novellen "Halssmycket".

Med darrande fingrar öppnade hon den avlånga asken. På en rosa bädd av silkespapper vilade det vackraste smycke hon någonsin sett. Förundrat mötte Kicki systerns blick. Tillsammans hade de börjat gå igenom alla de saker som modern lämnat efter sig. Den gamla damen hade somnat in lugnt och stilla i en ålder av nästan nittio år. I tanken försökte Kicki klä sin mor i halsbandet, men det gick bara inte att föreställa sig att denna praktiska kvinna skulle kunna ha burit något så smäckert. Inte heller någon av hennes döttrar uppfyllde kraven på den elegans som krävdes för att bära upp den ståtliga halsdekorationen. De var båda av den mer sportiga sorten med sina kortklippta frisyrer och stickade tröjor.

Och hur blir då slutet? Det får bli en väl förborgad hemlighet tills vidare, men jag lovar att tala om när och i vilken veckotidning den kommer att publiceras. Denna sanna historian kommer att rullas upp här i bloggen bit för bit allteftersom jag lyckas blottlägga den.

Dagnys smycke

Smycket med stort S har blivit Dagnys smycke. Bland min mors kvarlåtenskaper hittade jag härom dagen en banankartong i källarförrådet. Innehållet bestod av album, brev och lite annat smått och gott. Det mesta visade sig tillhöra just Dagny. Och där fanns även hennes bouppteckning. Tråkigt nog avled denna dam i nutid och bouppteckningen hade inte mycket att säga. Men i lådan fanns även hennes mors bouppteckning. Eftersom Dagny bar smycket på sin 50-års dag och denna dag inföll medan modern och tillika min gammelmormor fortfarande var i livet, fanns förstås detta smycke inte där. Det finns egentligen heller inget som säger att Dagny fått smycket från sin mor. Det kan lika gärna ha kommit från hennes fars släkt eller från hennes mormor eller till och med någon helt okänd. Hoppas att kunna finna fler ledtrådar i de äldre album som finns förvarade hos min ena syster. Får bli en myskväll i brasans sken framöver.
Till merfynden i lådan räknar jag de sagor, som av allt att döma är skrivna av min gudmor Anna-Brita, tillika Dagnys syster. Bitti som hon kallades var "barnträdgårdslärarinna" och det verkar som om hon bar på dold författartalang. Dessa sagor ska jag studera lite närmare. Och vem vet, kanske bearbeta och ge ut. Men som vanligt har jag några för många järn i elden.För samtidigt snurrar en synopsis till en novell med Dagnys smycke i huvudrollen runt i min överhettade hjärna.

Lång startsträcka

Det är tur att idrottsmännen inte har lika lång startsträcka som somliga författare har. Min verkar vara extremt lång.
När jag och mina systrar härom dagen gick igenom de smycken som vår mor lämnade efter sig hittade vi ett vackert halssmycke i silver med tillhörande örhängen. Detta smycke är nu i min ägo och nyfiken som jag är så har jag börjat efterforskning kring dess förflutna. Ingen av oss kan minnas att mamma någonsin burit smycket och det gjorde mig lite betänksam. Var kommer det ifrån? Gissningsvis så hade hon ärvt det. I stadens guldsmedsaffär fick jag veta att det med stor sannolikhet rörde sig om ett smycke från 1800-talet. Att det var silver fick jag också verifierat och vad stenarna hette minns jag inte för tillfället. Får återkomma till det. Skulle även återkomma till butiken när mäster guldsmed själv var anträffbar, för att om möjligt få mer information.
Eftersom det i min släkt finns ovanligt många fotografier sedan kamerans barndom, så började jag med att leta i album. De som jag omedelbart hade tillgängliga var mina egna med start i det tidiga 50-talet. Med förstoringsglaset i högsta hugg botaniserade jag vilt bland bilderna. Och minsann, där var halsbandet runt halsen på en av min mors mostrar. Hennes namn var Dagny och hon firade sin femtionde födelsedag då kortet togs. Det innebär att även hon i sin tur ärvt smycket, men av vem? Just nu är våra gamla album nedpackade men snart kommer jag åter att ta upp jakten. Möjligheten finns att detta smycke kommer från Holavedsbrudarna, för än så länge hänger det om rätt hals.
Fortsättning följer.

Tiden krymper

Min mor sällade sig till anmödrarna den 13 oktober och min värld förändrades en smula. Det uppstod ett tomrum som jag förstod skulle komma, men som ändå överraskade. En händelse som väcker tankar om vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Mina böcker om Holavedsbrudarna känns som tillhörande det viktiga, speciellt nu när Margit är en av dem. Det kommer en dag då jag också kommer att vara det och då vill jag kunna säga att jag har berättat klart, att jag har knutit ihop säcken.
Så dagen närmar sig, den dag då jag inte längre kan finna mer ursäkter, inte hitta fler svepskäl, inte längre hålla mig undan från alla de ord som trycker på. Jag har fötterna i startblocken och väntar på startskottet.

Ännu ett uppvaknande.

När ska jag skriva om det inte ska ske nu. Livet är skört. Vad är det som hindrar mig egentligen? Alla saker som tycks vara måsten eller är det där med brödfödan? Att vara författare är förenat med att skriva först, sedan vänta på förläggare som ska säga sitt. Det senare tar nästan längre tid än själva hantverket, skrivandet. Sedan ska det gå i tryck. Sist men inte minst ska författaren få betalt och det sker för de flesta författare i november med ett års eftersläpning. Det är därför som jag skriver romaner och artiklar för vecko- och månadspress. Och liksom aldrig kommer till skott med det som ligger mig varmast om hjärtat. Ännu en sommar har gått utan att jag har vandrat på Holavedsleden.
Vem är det som Kerstin ser i skogsbrynet? Och vad är det som de bär på? Ett jaktbyte? Jag vet och jag vill så gärna att ni andra ska få veta också. Just nu önskar jag mig ekonomisk frihet att skriva det jag brinner för.

Humlefall 1707

Och så sitter jag här då och skriver en roman för veckopressen när jag hellre vill lära känna  mina Holavedsbrudar lite bättre. Dessutom skriver jag nutid. Men de som bestämmer har bestämt att läsare av romaner i Hemmets Veckotidning vill läsa om nutid, inte dåtid. Därför skulle mitt dygn behöva minst 48 timmar så att jag kunde göra både och. Men ett smakprov ska ni få. Det är en av flera provstarter eller ska jag kalla dem upptakter till romansviten om Holavedsbrudarna.
Kvinnan förde undan en hårtest som fladdrade framför hennes ögon och skymde sikten. Med en ryckig rörelse försökte hon fästa den bakom det vänstra örat. Men hennes ostyriga hår var lika lynnigt som humöret och hon lyckades sällan med att tygla vare sig det ena eller det andra. Kerstin tittade otåligt bort mot skogsbrynet. Vad var det som gjorde att han dröjde? Han borde varit här nu. Hon skymtade en rörelse mellan träden. Det var två män som kom. De bar eller snarade släpade på ett otympligt byte. Ingen av dem var Per.

Ett uppvaknande

Tänk vad tiden går fast det är nu som gäller. Fick ett mail häromdagen från en kvinna som gjort ett tillfällighetsfynd i boken "Inspiration för släktforskare". Där hade hon funnit svaret på gåtan om hennes ana Brita Månsdotter. Tänk vad som kan hända om man bara slöbläddrar i en bok på ett bibliotek.
Händelsen har också fått en effekt på mig, ett slags uppvaknande där jag plötsligt inser att Holavedsbrudarna fortfarande lever och pockar på uppmärksamhet. Jag har varit lite ofin och lämnat dem därhän till förmån för "Kyrkornas Hemligheter".
Idag fick jag även veta att en av mina systerdöttrar styrt kosan mot Mickelstorp och ett traktorrace. Nu är det inte de gamla traktorerna som intresserar mig utan snarare är det så att en gammal gåta aktualiserades. Vad är det för samband mellan Olstorp i Vireda och Mickelstorp i Adelöv? För ett samband tror jag nog att det finns, ett samband som också har en avlöpare till Ryd.
Nu när hösten kryper allt närmare blir det dags för mig att kura skymning och mysa tillsammans med Kerstin, Karin och Catharina. Nu ska de få börja att berätta sin historia.