Värdefulla bokbloggare

Intressant fråga denna torsdag hos Mias Bokhörna. Den tål att fundera på en stund, eller vad säger ni?

Vad tror ni förlagen vinner på att ge oss bokbloggare recensionsexemplar?

Tipsa gärna om en bok ni tror inte fått så mycket uppmärksamhet om det inte vore för oss bokbloggare.

 

Numera tackar jag nej till recensionsex av den enkla anledningen att jag inte längre kan vara helt objektiv. Ni ska veta att jag saknar den delen av bokbloggandet så himla mycket, för att inte tala om hur mycket jag saknar de där spännande bokpaketen. Visst får jag fortfarande böcker som gåvor både från mitt förlag och andra, men det är ändå inte riktigt samma sak. 

 

Jag gillade att läsa med syfte att recensera. Men det var inte det frågan handlade om. Personligen så tror jag att bokbloggarnas recensioner väger tungt för förlagen, mycket tyngre än de etablerade recensenterna i bland annat press och TV. 

 

Bokbloggarna är vanliga läsare och de vänder sig till en stor grupp andra vanliga läsare. Utöver det får böckerna stor spridning och inläggen är inga dagsländor utan lever vidare under lång tid. Och diskussionerna som uppstår i trådarna ger ringar på vattnet. Så nog är vi värdefulla för förlagen.

Narcissism, nej tack!

Vem är Jeanette egentligen? Jag har skrivit ett tiotal kapitel och har en tydlig synopsis och i detta nu kom jag på att jag inte känner henne. Oväntat dök det upp ett drag av narcissism hos henne. Något som jag har så svårt att acceptera att jag bara skrev in det med blyerts på den fysiska planen som ligger utbredd på bordet i vardagsrummet. Jag känner mig lugn med att kunna sudda.

Men frågan kvarstår, varför ser jag dessa drag hos Jeanette? Hur kan de dyka upp utan att jag har tagit konkreta beslut om att sådan är hon? Vad kan jag göra för att mildra effekterna, som jag inte vill ha?

Medan jag funderar tar jag en sväng med dammvippan.

Nu laddar jag om!

Innan "Manglade dukar och vikta servetter" ens kommit från tryckeriet har jag lämnat den bakom mig. Ja, jag vet ... release och allt det där ...

Men som den ansvarsfulla författare jag är så har jag redan kommit en god bit på väg med nästa manus. Arbetstiteln är "Lånat silver och krossat glas". Det är en bra titel och jag hoppas att få behålla den.

Jag stannar kvar i Huskvarna och smiter in under huden på Jeanette, nybliven änka och med en svärmor extra allt. I det förflutna ruvar en hemlighet, lika skör som de gamla glasplåtarna. Nu kör jag!

Vem följer vem i veckans helgfråga

Så är det då torsdag igen och detta är första inlägget sedan förra torsdagen. Betyder det att min vecka är full av torsdagar? Nej, inte alls. Jag har bara haft påsklov.

Kul att upptäcka "min" fråga hos Mias Bokhörna.

Följer du en eller flera författare på facebook och/eller Instagram? I så fall vilka och varför? 

Jo, visst följer jag andra författare. Både svenska och utländska. Jag är nyfiken på vad de har för sig och så lär jag mig en massa också. Många följer mig tillbaka, men långt ifrån alla. Jag föredrar Instagram för dess enkelhet. I min värld känns facebook mer tungrott.
Bland svenska författare vill jag slå ett extra slag för Christoffer Carlsson, inte för att jag gått och blivit krimfrälst utan för att han postar så goa bilder. Åsa Hellberg är skön med sina osminkade selfies och Emelie Schepp för hennes energi.

Själv finns jag på Instagram som ewa_klingberg och på fb har jag en sida som heter Ewa Klingberg.

Intet nytt på deckarfronten

Det borde jag förstått, att Helgfrågan hos Mias Bokhörna skulle handla om påskkrim.

Läser du deckare vid påsk? Har du läst något nytt fräscht på deckarfronten på sista tiden? Om ni nu inte läser deckare kanske ni har något nytt fräscht boktips från en annan genre.

Alltså ... jag läser väldigt lite krim/deckare och just nu tänker jag så att det knakar ... Och funderar allvarligt på att ta hjälp av en man som också heter Ove, som är deckargurun i familjen. Men det är ju fusk, eller hur?

Jag tycker faktiskt att de isländska deckarförfattarna har något visst och jag har bland annat läst Arnaldur Indridason. Kanske inte så nytt, men jag uppskattar hans språk och intriger. Har bara läst en eller kanske två av hans böcker, så nog kunde det vara dags för någon mer.

 

Dymmelonsdag

Vi är inne i stilla veckan ... men inte tar vi det lugnare för det. Och idag är det dymmelonsdag. Jag var bara tvungen att googla uttrycket och fick veta det jag egentligen redan visste, men som på något sätt glidit ur minnet.

Dymmelonsdagen var dagen då metallkläpparna i kyrkklockorna skulle bytas ut mot dylika i trä för att ljudet skulle bli mer dämpat.

Tänk om vi alla kunde dämpa oss en aning och stanna upp så här i påsktider. Kanske inte lika mycket för att sörja Jesus på korset och fira hans uppståndelse som för att njuta av livet. Ta tid till eftertanke och umgås med släkt och vänner.

Samt naturligtvis, läsa en god bok. Jag vet att många läser påskkrim, men jag väljer feelgood. Hittade Åsa Hellbergs Sonjas hemlighet oläst i hyllan.

Vad läser du?

Bok efter bok, efter bok, efter bok ...

Fredag och molnen håller på att ge vika för solens strålar. Ser ut att bli en fin dag här på småländska höglandet.

Kikade in hos Annikas Littertur- och Kulturblogg för att se vad Bokbloggsjerkan hade att bjuda på. Veckans fråga lyder:

Bokserier kan pågå i en hel evighet. Vad tycker du om det?

Tja ... en gång i tiden gillade jag det. Då tänker jag på Sagan om Isfolket i första hand. Men nu vet jag inte riktigt, tycker nog att det räcker med tre, fyra eller kanske fem böcker. Sedan har jag en tendens till att tröttna om inte författaren är extremt duktig och kan blåsa nytt liv i karaktärerna eller byter karaktärer och miljöer.
Jag är ingen deckarfreak, men jag tror att jag skulle kunna tröttna på kommissarier utan personlig utveckling.
Ett mer nutida exempel än Sagan om Isfolket är serien Släkten som ges ut på Historiska Media och där varje del skrivs av en ny författare, vilket gör att intresset lättare hålls vid liv.