Set Mattsson i min värld

En underbar lördag ligger framför mig. Solen skiner och luften är hög och klar. Det luktar lite höst, men träden är gröna och i landet blommar ringblommorna. Humlor och bin slåss fortfarande om den nektar som säkert finns kvar i de vackra blå gurkörtsblommorna. Några riktigt fina solrosor är på väg att slå ut.

I denna vilsamma miljö tänker jag slå upp Set Mattssons "Svekets offer". Jag har läst halva boken och har riktigt svårt att slita mig från den.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som triggar mig, men hans språk är fantastiskt. Och det är något hos hans karaktärer som får mig att leva med dem.
Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Tids nog kommer recensionen som jag utlovat. Tills dess rekommenderar jag ett besök på Sets alldeles färska hemsida. Hans varumärke kommer vi få se en del av i fortsättningen, det är jag säker på.



Relaterat inlägg: "Svekets offer" i en Smakebit på söndag.

Tävlingsdags igen!

Nu är jag verkligen i tävlingstagen. Hos Bokföring enligt Monika finns det en läsplatta fulladdad med böcker att vinna. Alla har chansen så det är bara att hänga på.
Naturligtvis funderar jag över vad jag själv skulle kunna bidra med i tävlingsväg. Tror mig ha något på gång, så titta regelbundet in på min blogg. Här tror jag nog att det kommer att hända saker under hösten.

Bokbloggsjerka vecka 34

Bokbloggsjerkan startar hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg.

Låt oss återgå till ämnet karaktärer för en stund: Finns det någon karaktär som bär upp sitt namn exceptionellt bra?



Jag gillar kluriga frågor och det här var verkligen en sådan. Märkligt nog dansade ett antal karaktärer från skilda barnböcker in i mitt huvud. Där kom Pippi Långstrump, Harry Potter och Nalle Puh. Från vuxenlitteraturen något så märkligt som Angelique, en serie böcker skrivna av Sergeanne Golon någon gång på 1960-talet. Vad jag minns var Angelique mycket lätt på foten - en tidig romance, skulle jag vilja säga.

Men mitt egentliga svar på frågan blir Pelle Svanslös. Och förresten hela gänget i Gösta Knutssons härliga bokvärld. Persongalleriet eller snarare kattgalleriet vimlar av väl sammansatta karaktärer som är underfundigt uttänkta och namngivna. Bill och Bull, Maja Gräddnos och Elaka Måns lever alla upp till sina namn.

Flera böcker om Pelle Svanslös finns fortfarande att köpa.




Som en följd av detta undrar jag om det kan vara så att barnboksförfattare överlag lägger ner mer möda på att döpa sina karaktärer? Vad tror ni?

Bergkvara slottsruin

Än en gång har jag varit ut och rest i spåren efter mina karaktärer. Vems resa det är vill jag inte riktigt avslöja, men det är en hon och hon figurerar i "Min är Skulden". På sin väg upp genom det småländska landskapet fick hon anledning att passera Bergkvara slottsruin.

Bergkvara slott söder om Växjö.

Så här såg förmodligen slottet ut då det begav sig. Notera de fina hörntornen, som vi faktiskt än idag kan se spår efter.
Slottet var befäst och har fått utstå åtskilliga belägringar.

Dagens slott.

Sjön är den samma nu som då. Och luften och landskapet, även om det sistnämnda har genomgått förändringar. Den vackra fjärilen som slog sig ner på en solvarm sten i muren kunde säkert varit en syn för de som stannade till här på 1500-talets mitt.
Säkert har det också guppat näckrosor på vattenytan vid strandkanten under många hundra år.
Jag slöt ögonen och lade en hand på muren. Mer behövs inte för att jag ska höra ekot från förr.





Läs gärna mer om Bergkvara slott på Bengans historiasidor.

Böcker kan väl ingen få nog av?

Böcker är mitt livselixir. Utan böcker inget liv. Ändå tyckte jag en gång i tiden att bokhyllor var fult. Och det kan de i och för sig vara, om de saknar böcker. Det finns väl inget så trist som en bokhylla som till största delen består av vitrinskåp fyllda med glas, några enstaka böcker och prydnadssaker på resten av utrymmet.
Jag tar gärna alla chanser att utöka mitt bokinnehav. Just nu väntar jag på bokpaket både från Adlibris och Bokbörsen.

Under tiden jag väntar passar jag på att tävla hos Västmanländskans Bokblogg, där det ligger två böcker i potten. Böcker som jag tror att jag skulle gilla och de skulle pryda sin plats i mitt hem. Jag har inte hört talas om Cecilia Samartin tidigare, men jag finner henne klart spännande.
Häng på tävlingen och sprid den vidare!

Veckotidningsnovell igen och kortroman

Det här med att vända kappan efter vinden är en konst som som jag tränat på under alla mina år som skribent och författare. Nu var det dags igen. Tro inte att det är 15000 nedslag som räknas längre. Nej, nu ska allt få plats på futtiga 13000.

Längre avsnitt än så bedöms läsarna inte att klara av. Vem är det som tror att det är på det viset? Vilken undersökning pekar på att det är så? Personligen tycker jag att det är nedvärderande. Detta är texter som omfångsmässigt är jämförbara med barnböcker för den lägre skolåldern.
Jag pratar om ramarna som sätts upp av en av våra största veckotidningar. För mig innebär det att jag idag ska skriva om, läs anpassa några noveller som finns i min pipeline. Dessutom har jag en kortroman som ska friseras för att passa modellen.
Men jag är rädd om mina uppdragsgivare, jag behöver dem för att kunna skriva vidare på "Min är Skulden". Så nu kastar jag mig med iver och glädje in i novellernas värld och dess regelbok.


Miljön ovan funderar jag på att unna mig när det blir dags för slutredigering nästa gång. Det är glasverandan på pensionat Solviken i Ingelstad strax söder om Växjö. Jag tror att detta vore en finfin plats att diskutera med mina envisa karaktärer på.

Relaterat inlägg: Skriv en novell - tio säljande tips

Inglinge Hög i verkligheten

Research det är livet det. Jag älskar att gotta mig i historiska händelser och platser, för att sedan använda dem på mitt alldeles egna sätt. När jag häromdagen stod vid foten till Inglinge Hög kände jag hur kugghjulen bakom min panna började snurra. Hur såg det ut här på 1560-talet?

"Virdakungarnas tron".

Inglinge Hög kan jämföras med liknande storhögar, såsom Uppsala Högar och Anundshögen i Västerås. De äldsta gravarna i området har daterats till bronsåldern.
Att detta är en helig plats känns än idag. Det är med vördnad som jag beträder området. Precis nedanför högarna ligger stenar utspridda i gräset. Säkert är de rester av  det mönster som en gång prydde platsen.
De undersökningar som gjordes på 1930-talet visar att begravningar skett här under en tid då vi brände liken, då de innehöll lämningar från gravbål.

Lämningar vid storhögens fot.

Från toppen ser man tydligt de stenar som än idag ligger synliga i landskapet. Och man anar så många fler precis under grässvålen.
Gissningsvis var mönstret tydligare på 1500-talet och jag kan tänka mig att många stannade till här i olika ärenden.



Här låg jag sedan en stund på toppen av denna storhög och kände mig som om jag var halvvägs till himlen. Precis på samma sätt hade en av mina karaktärer i "Min är Skulden" sträckt ut sig i gräset. Hennes liv var bra mycket mer komplicerat än mitt, men för att ro historien iland måste vi räcka varandra händerna och gemensamt gå framåt.

Relaterat inlägg: Inglinge hög i Småland