Sprucket läder och svikna löften

Jag måste bara få visa ... Det fina omslaget till fjärde delen i Huskvarnasviten, Sprucket läder och svikna löften. Som vanligt är det duktiga Emma Graves som är kreatören.

För mig är utanpåverket viktigt. Det är alltid omslaget som fångar mitt öga när jag går utmed hyllraderna i bokhandeln eller när jag kollar nyheter hos nätbokhandlarna.

När jag själv är författaren sporras jag av omslaget. Så därför är jag tacksam för att få det tidigt i processen.

Visst är fenorna på Cadillacen häftiga? Färgen för tankarna till Elvis Presley. Men just den här årsmodellen hade han inte, vilket huvudkaraktären Lollo inte är sen med att påpeka.

Charlotta!

Idag är ingen vanlig dag ... Nej, idag har vi Charlottor namnsdag. Min mormors mormor, min mormor, min mamma, jag själv, min dotter och mitt barnbarn. Ett pärlband av kvinnor som stolt för namnet vidare.

Alla har vi våra rötter i Holaveden, alla härstammar vi från Kerstin Svensdotter som föddes i byn Hult i Adelöv socken.

Märkligt att så många tankar leder mig till just den trakten just nu ... Är det någon som vill säga mig något? Borde jag lyssna lite bättre? Eller är jag bara på rymmen från manus?

Vad det än handlar om så måste jag kavla upp ärmarna och redigera vidare i manuset till I denna ljuva villervalla som är fjärde delen i serien om begravningsbyrån Tranan.

Ett eko från förr

Igår rymde jag från redigeringen och hälsade på mina förfäder i Adelöv. Det är något visst med att komma till det område som en gång var känt som Holaveden. Mina minnen vet definitivt att jag befinner mig på hemmaplan.

Det händer något i min själ som inte går att förklara. Alla sinnen öppnas samtidigt som lugnet breder ut sig. Och jag lägger märke till den osynliga väven som binder mig samman med Kerstin Svensdotter som föddes på gården Hult i Adelöv socken någon gång i slutet av 1660-talet och som sedan kom att bli mora i Humlefall.

Hennes far Sven Persson var nämndeman och lönnkrögare. Allt i ett. Och har en minnessten på kyrkogården i Adelöv som heter duga. Vem vet, snart kan det vara dags att berätta Kerstins historia. Jag hörde hennes röst eka över nejden och jag tror att jag svarade henne.