1793 av Niklas Natt och Dag

Vintern behåller sitt grepp om Småländska höglandet och jag härdar ut. Tur att jag har böcker att både skriva och läsa.

Som ni vet recenserar jag inte längre, men tycker och tänker gör jag. Ibland delar jag med mig av tankarna. Igår kväll slog jag ihop 1793 av Niklas Natt och Dag. Det var med blandade känslor. Till en början hade jag svårt att komma in i berättelsen. Många namn stod i vägen, både personnamn och benämningar på platser och byggnader.

När jag väl fick grepp om karaktärerna koncentrerade jag mig på att lära känna de viktigaste. Romanen är skriven i olika delar, var och en med sin huvudkaraktär. Den är otroligt skickligt sammanhållen och välskriven.

Jag är extremt äckelmagad. När jag läste Millenniumserien skakade händerna emellanåt så att jag hade svårt att hålla i boken. Cilla och Rolf Börjlind kan konsten att bjuda mig på kräkreflexer. Men 1793 lämnade mig märkligt oberörd. Researchen upplever jag som välgjord och tidsandan väl beskriven. Den här tiden var ingen dans på rosor för den vanliga människan.

Men ... mitt men vänder sig mot ordrikedomen. Författaren använder alldeles för många ord, kanske i rädsla av att inte nå fram med sitt budskap. Börjlinds och Stieg Larson lyckas med att få sina karaktärer att förmedla äcklet, inte orden runt omkring.

Så tycker jag. Hur tycker du?