I början av Lånat silver och krossat glas planterade jag en önskan hos huvudkaraktären i den dåtida berättelsen. Den här önskan bestod av en enda rad och var aldrig menad att bli något, åtminstone inte i min plan.
Men igår kväll precis innan jag skulle somna dök Mathilda upp och skakade om mig.
"Det är för sent", skrek hon åt mig. "Du har lurat mig!"
Förskräckt lyssnade jag på henne ... Hade jag? Lurat? Nej, inte alls. Mathilda måste förstå att hon bara är en karaktär och det är jag, författaren som bestämmer.
Mathilda ville inte höra på det örat utan fortsatte att tala för sin sak. Och tänk jag tror att hon har rätt ... Jag får kapitulera och skriva om. Hon får som hon vill, men silvret behåller jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar