Det var en gång en blogg ...

... där jag lovade att mina läsare skulle få följa min skrivarvardag. Jag inser att jag bryter det löftet om och om igen.
Nu har en och en halv månad passerat utan att jag gett ett enda ljud ifrån mig ... här på bloggen alltså. Istället händer det desto mer på Instagram. Sanningen är att det är så mycket lättare att uppdatera där ... och att jag då delar med mig av ögonblicken.
Bloggen har fortfarande många läsare och jag kommer att göra inlägg men för den som är nyfiken på vad jag har för mig här och nu hänvisar jag till Instagram och i viss mån till Facebook.
Med dessa rader önskar jag er alla en trevlig höst och så ses vi både på sociala medier och ute i verkligheten.

Feelgoodfestivalen 2019

Så var den över för den här gången, Feelgoodfestivalen i Mariefred. Jag har berättat om mitt författarskap, om att skildra sorg i en genre där det mörka inte anses vara helt okej att skriva om. Och jag har delat med mig av mina bästa skrivtips i en skrivarskola. Samt pratat med författarkollegor och minglat bland massor av underbara läsare. Stort tack för att ni finns och sätter guldkant på min tillvaro.

Hela helgen har verkligen gått i slottens tecken. Först en natt på Södertuna slott med anor från 1300-talet för att dagen därpå möta läsarna i det gamla Vasaslottet Gripsholm. Den kvällen kröp jag ner under ett dunigt bolster på det häftiga godset Öster Malma. Söndagen avslutade jag ståndsmässigt med lunch på Nynäs slott i närheten av Nyköping.

Naturligtvis passade jag även på att besöka Nyköpings Hus när jag ändå hade vägarna förbi. Jag blev inte särskilt förvånad när Sissela från Stenhuggarens dotter skymtade förbi i ögonvrån. Att vara författare äger.

I denna ljuva villervalla

Så har den då kommit, fjärde och sista delen i serien om begravningsbyrån Tranan. Det var ett tag sedan jag satte punkt och knöt ihop säcken, men riktigt färdig är jag först när resultatet av mina ansträngningar når läsarna.

De första recensionerna har ramlat in. Sandra och hennes vänner har löpt linan ut med bravur. Och på lördag är det dags för Feelgoodfestivalen i Mariefred. Jag ser verkligen fram mot årets festival. Biljetterna har varit slutsålda sedan länge och vädergudarna kommer säkert att vara på gott humör, fattas bara.

För er som inte är där kommer jag att uppdatera sociala medier under hela dagen. Välkommen att hänga med mig på Facebook och Instagram.

Möten människor emellan

Kan inte låta bli att le lite grann över mitt ämnesval i föregående inlägg samtidigt som jag konstaterar att jag inte bloggat på en hel månad. Tiden har runnit som sand mellan mina fingrar, men jag har njutit och levt i nuet på ett sätt som jag inte alltid brukar göra.

Idag blev jag bjuden på fika och inte vilken fika som helst. Rogberga hembygdsgård ligger utmed gamla vägen mellan Jönköping och Nässjö, närmare bestämt strax väster om Tenhult. Ett mysigt ställe där det serveras gott kaffe och hembakat i en fantastisk miljö.

Damen som bjöd mig hade en speciell anledning ... Hon är en av de varmhjärtade och entusiastiska själar som driver detta sommarkafé. Och hon har köpt och läst mina böcker. Nu hade hon en kasse full som hon gärna ville ha signerade.

Jag älskar dessa möten med mina läsare. Det är deras förväntan och glädje som sporrar mig att skriva vidare. När de vill veta vad som händer på Vättergatan 4 i Huskvarna eller hur det går för Sandra på begravningsbyrån Tranan i Tranås. Då måste jag fortsätta att berätta ... Inte kan jag säga nej när både läsarna och karaktärerna pockar på.

Mitt förhållande till tid

Så länge jag kan minnas har tiden gäckat mig. Eller jag har låtit mig vilseföras. Lyssnade på ett teveinslag där Bodil Jönsson intervjuades härom morgonen. För många år sedan läste jag hennes Tio tankar om tid och blev imponerad över hennes avslappnade attityd till sekunderna som tickade iväg. Det var då jag lärde mig och tog till mig begreppet ställtid.

I en avlägsen forntid beundrade jag människor med fulla agendor. Det var en av mina största drömmar att se hur jag fyllde dag efter dag med viktiga möten och göromål. Som många av er vet är det farligt att önska sig saker. Risken finns att önskningarna går i uppfyllelse. Så var det för mig. Sida upp och sida ner. Jag fick använda överstrykningspennor och vanliga färgpennor för att hålla isär alla mina åtaganden. Hemskt! Tack och lov förstod jag att det inte var friskt och kunde lösgöra mig från oket innan det var försent.

Nu har Bodil kommit med en ny bok, Gott om tid. I intervjun säger hon att det alltid kommer ny tid till oss. Så underbart det låter och jag vet att hon har rätt. Tidsbrist är ett hjärnspöke uppfunnit av oss västerlänningar.

Så i morgon åker jag på roadtrip ... för hela tiden droppar det in nya sekunder för mig att använda ...

Så har det då hänt igen!

Jag förstår inte varför det blir på detta viset ... Det är liksom inte första gången en karaktär sätter sig på tvären och vill berätta en helt annan historia än den jag har bestämt.

Lydia, huvudkaraktären i den historiska delen av Sprucket läder och svikna löften, har bytt namn tre gånger. Och idag, bara veckor från deadline skriver hon om sin historia. Jag hade bara tänkt att kolla utbudet i Länsmuseets butik i Jönköping medan min man uträttade ett ärende som inte intresserade mig. Det borde jag inte gjort ... eller så var det just det som kommer att lyfta Sprucket läder till en annan nivå. Lydia visade mig vägen, så nu har jag "bara" att följa den.

Samma sak hände med Lånat silver och krossat glas och det gjorde inte den boken sämre precis. Då drog jag till Huseby söder om Växjö och gjorde Mathilda till hovfotograf fjorton dagar före deadline. Så jag backar inte utan antar än en gång utmaningen från en av mina karaktärer.

Glad Midsommar!

Nu stormar det ...

Hårda vindar drar in från norr över Tranås och Sandra får fälla upp kragen för att skydda sig från stormar av skilda slag. Mer en än gång längtar hon hem till Västerås och lugnet där.

Nu är den här! Tredje delen i serien om begravningsbyrån Tranan. Nu stormar det i dalens famn finns både som ljudbok och i fysisk form.

Samtidigt som den fjärde delen, I denna ljuva villervalla fingranskas av duktiga korrekturläsare jobbar jag vidare med Sprucket läder och svikna löften.

Idag funderar jag på om inte Sandra i Tranås och Lollo i Huskvarna skulle kunna bli riktigt goda vänner. Fast jag har svårt att föreställa mig Lars och Christoffer njuta av en kall öl tillsammans. Eller vad skulle hända om prästen Brian får en tjänst i Tranås pastorat? Skulle kunna bli en så kallad crossover som tidsmässigt ligger efter både Huskvarnasviten och Tranåsserien. Men det är bara en flyktig tanke ... sådana har jag många.