Fredagsmyset breder ut sig

Det är allt något mycket speciellt med fredagar. Den där underbara känslan av ledig tid hänger i trots att det nu är 13 år sedan jag lämnade min lärartjänst för att skriva på heltid. Jag är oftast inte ens ledig vare sig på fredagskvällen eller över helgen, för då skriver jag gärna för att istället ta någon dag i veckan till annat.

Till fredagens avkoppling hör bokbloggsjerkan hos Annikas- Litteratur och Kulturblogg. Frågan den här gången handlar om vårt beteende när vi hamnar i en bokhandel.

Jag kan inte gå in på en bokhandel utan att köpa böcker som jag känner ett absolut tvång att äga just där och då. Jag utgår ifrån att alla känner igen sig (eller har jag fel?), var tror du att detta tvång/denna impuls bottnar i?

Personligen tror jag att det handlar om ha-begär. Jag älskar att ta på, bläddra i och lukta. Det finns väl inget bättre än doften från en helt ny bok. Det är i och för sig inte bara nya böcker jag åtrår, även loppisarnas hyllor utövar en stark dragningskraft på mig. Jo, det handlar om ägandet för min del.

Den magiska misteln

Vad nu då? Det är väl inte dags igen? Jo då, vill jag påstå, dags för att fila lite på julromanen, som dessutom begåvats med en titel "Den magiska misteln".

Romanen är mitt sidoprojekt som jag tar fram när lämpliga luckor uppstår. Och då har jag inte råd att ta hänsyn till sådana trivaliteter som årstider.

Tanken på att parallellskriva har alltid funnits där, men jag har inte riktigt vågat mig på det tidigare. För mig funkar det just nu, då "Manglade dukar och vikta servetter" rent innehållsmässigt är klar och ska bara finputsas och korrekturläsas. I det skedet kan jag hålla isär både handling och karaktärer utan större ansträngning.

Och när kommer då "Den magiska misteln"? I bokvärlden är framförhållning ett mantra, så förhoppningsvis sen höst 2018.

Gråmulen söndag

Molnen hänger lågt idag och även det har sin tjusning. Riktigt läsväder och hos bloggen Flukten från Virkeligheten delar vi smakbitar med varandra.

Jag fick oväntad bokpost i veckan, en förhandsutgåva av debutanten Erika Olofsson Liljedahl och nyfiken som jag är började jag genast läsa "Någonstans brister himlen".

Så här börjar kapitel ett:
Allt som fanns var båten och havet. Världen hade fått vita väggar och huset och de slippriga stenhällarna hade tagits av dimman. Det enda som hördes förutom årornas möte med vattnet var en ensam mås.
Elis satt på aktertoften och försökte hitta linjen där himmel mötte hav, medan far rodde med långa kraftiga tag. Årbladen fördes bakåt i droppande bågar och far spjärnade med fötterna mot spanten när han tog i. Ryggen böjdes och sträcktes.

Utgivningsdag är den 27 mars.

Ha en trevlig söndag!

Åter i favoritfåtöljen ...

... efter en utflykt med make, dotter och barnbarn. En fantasktisk dag med upplevelser, god mat och shopping i Östergötland.

Tittade in hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg och fångades av veckans fråga i bokbloggsjerkan.

Avsluta följande mening: Att läsa en bra bok är som att 

... plaska med fötterna i en porlande bäck.

Trevlig helg!

Så här innan läggdags ...

... tänker jag svara på helgfrågan hos Mias bokhörna. På så sätt får jag en anledning att kika på vad som finns på årets bokrea. Jag har alltså noll koll.

Då har jag tittat runt och mina tips är En sång från havet av Kathrine Webb, Simma med de drunknade av Lars Mytting och Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm. Dessa hittade hos Adlibris.

I år kommer jag att handla (om jag handlar) i fysiska butiker och helst i min favoritbokhandel i Eksjö.

Belgravia

Har börjat läsa Belgravia av Julian Fellowes, ni vet han som skapade Downton Abbey. Jag har bara läst några sidor, så än så länge tycker jag ingenting, men en sak bekymrar mig. Boken är på mer än 400 sidor och är indelad i endast 11 kapitel, tufft ... eftersom jag läser i korta pass då jag får några minuter över. Det finns nya stycken där jag kan pausa, men ändå.

Själv skriver jag helst korta kapitel. Vad tycker ni? Långa eller korta kapitel?

Den gyllene hårnålen ...

... är en historisk roman skriven av min vän och kollega Maria Gustavsdotter. Numera brukar jag inte recensera böcker, men då och då rekommenderar jag gärna en riktigt bra bok.



"Den gyllene hårnålen" är en sådan riktigt bra bok. En bok som fångat mig och som lämnat ett tomrum efter sig. Maria är som bäst när hon skriver i jag-form, hon kryper in under skinnet på sin huvudkaraktär och lever med henne på ett sätt som jag avundas henne.






Bokens omslag är omdiskuterat och jag har sett att några bokbloggare tycker att det är missvisande, att det är ett romanceomslag. Och det är det! För mig är "Den gyllene hårnålen" romance på högsta nivå, historisk romance. Även romanceomslag kan signalera olika slags romance. Det är omslaget signalerar exakt det som det ska göra, Mer än så kan jag inte säga utan att spoila.