Tiden, vart tar den vägen

Visst är det orättvist, det här med tid. Idag har det tydligt visat sig att jag har fått en alldeles för snål tilldelningen av denna åtråvärda vara.

Min tanke var att jag skulle börja jobba efter lunch. Eftersom jag steg upp klockan 7.00 och klev in på gymmet i stan 8.20 så borde jag haft en hel dag till mitt förfogande. Jag lämnade gymmet en timma senare och var hemma före klockan 10. Fick för mig att jag borde tanka D-vitamin i det vackra vädret och tog en promenad. Därefter dusch och middag.

Upptäckte att det var synnerligen tomt i kyl och frys, åkte till stan igen. Denna gång för att veckohandla. Det tar tid att handla, onödig tid. För att inte tala om hur omständigt det är att besluta vad som ska handlas. Summan av kardemumman är att jag ska börja jobba nu, strax före klockan 17.

Nu hoppas jag på massor av energi och kreativitet. Trevlig kväll!

Hur höll Sissela koll på tiden?

Sissela Konradsdotter levde under 1200-talets senare del. Om vi haft möjligheten att färdas dit i en tidsmaskin tror jag att vi skulle förvånats och förundrats. Inte över hur torftigt det var och inte över hur okunniga människorna var utan över hur lika oss de var.



De hade samma behov som vi och de ville leva sina liv så bra som möjligt och de kämpade precis som vi för att få vardagen att gå ihop. Skillnaden var att deras samhälle inte såg ut som vårt, de hade helt andra krav att leva upp till. Det var andra företeelser som styrde deras liv.
Men tiden behövde de ha koll på. De behövde veta när det var söndag och kyrkdags. De behövde känna till de olika högtiderna och tro det eller ej, de behövde planera.

Till detta ändamål hade de faktiskt almanackor. Runstaven var en sorts evighetskalender som fungerade lika bra år ut och år in. För att kunna läsa av staven fordrades ett viss mått av kunskap. Ett system som för mig förefaller helt omöjligt att förstå, men för Sissela och hennes samtida vållade det säkert inget bekymmer.

Vampyrernas historia i En smakebit på søndag

Smakbitsdags och Vasalopp och Kvinnodagen. Nästan så att jag funderar på om det är anledning nog att fira på något sätt.
Massor av litterära smakbitar finns hos bloggen Flukten fra Virkeligheten.



Själv tänker jag bjuda på något betydligt mer bloddrypande än vad jag brukar. På årets bokrea inhandlade jag "Vampyrernas historia" av Katarina Harrison Lindbergh.

"Att utröna huruvida Bockstensmannen var en främling, en ogärningsman, en impopulär krigshetsare, en självmördare, en syndabock för digerdöden, en Casanova som ertappats med byxorna nere eller något annat som kan utgöra skäl för att bli ihjälslagen lär vi aldrig få veta. Men vad gör det? I mossen låg en befarad gengångare, en vampyr från det halländska 1300-talet."








Boken är späckad med spännande vinklingar och tankekedjor om vad en vampyr kan tänkas vara och hur dessa har skapats och omdanats genom århundradena.

Relaterat inlägg: Vampyrfynd på bokrean

Dedikera mer eller mindre i fredagsjerkan

Fredag igen! Veckans fråga från Annikas Litteratur- och Kulturblogg lyder så här:

Brukar du läsa dedikeringarna som brukar finnas i början eller slutet av böckerna? Vilken är i så fall den mest minnesvärda?




Nej, det brukar jag nog inte göra. Men det händer att jag ögnat igenom en eller annan. Har inte riktigt förstått vad de ska vara bra för. De tycks finnas där bara för att det så ska vara. Många gånger har jag funderat över alla dessa tack till förstående familjer och vänner. Själv har jag kommit fram till att om jag någonsin ska skriva en dedikation i en bok så kommer det vara något i stil med detta:

Trots ett kompakt motstånd från make, barn, släkt och vänner har denna bok till slut kommit till stånd. 

De har på alla sätt sett till att jag fått så lite skrivtid som möjligt och alltid undrat vad alla researchresor varit bra för. 

Tack för att ni retade mig till bristningsgränsen och på så sätt tvingade mig att bevisa att jag faktiskt kunde.

Skämt åsido, fullt så illa är det inte. Men vissa dagar känns det så. Om några månader kan ni se vad det står på sista sidan i "Stenhuggarens dotter".

Tror att veckans svar från er andra kommer avgöra om det blir något tackord eller inte.

Sissela Konradsdotter bråkar

Tänk att jag inte kan få bestämma. Det är faktiskt jag som uppfunnit henne, den där bångstyriga stenhuggardottern. Min tanke var att hon skulle växa och utvecklas, men inte så till den milda grad att hon tar över händelseförloppet.





Hur har det gått till? Tja, tänk om jag kunde svara på den frågan. Det har hänt förr att jag skapat karaktärer som lever sina egna liv. Men Sissela går över gränsen. Jag förstår att jag kommer bli tvungen att skriva om slutet. Hon kommer inte att ge sig med mindre.

Dessutom hävdar hon att jag får skylla mig själv. Har jag byggt en karaktär som visar prov på styrka och har ett beräknande drag, så går det inte att låta en sådan person backa in i ett hörn och böja nacke och finna sig i situationen.

Nej, Sissela kräver att jag lyssnar på henne. Det är jag som får backa in i hörnet och böja på nacken.

Vampyrfynd på bokrean

Bokrean är inte längre vad den en gång varit. När jag var barn var det alltid bokrea på sportlovet, som inföll samma vecka i hela Sverige. Då åkte jag tillsammans med min mamma och lillasyster för att hälsa på mormor och morfar. På den tiden fanns det en riktig bokhandel i varje stad.

På bokreans morgon var förväntningarna höga. Vi hade bläddrat i katalogen och drömt oss bort. Jag visste precis vad jag ville ha och när det gällde böcker var det inte svårt att få mor att öppna portmonnän.
Innan vi gick tillbaka till Vättergatan 4 köpte vi med oss gott fika. Men inget med kardemumma i för det gillade inte mormor. Sedan var det fritt fram att läsa.

Årets bokrea framkallade inga förväntningar och mina fynd var få. Men en bok sticker ut lite mer än de andra, Vampyrernas historia av Katarina Harrison Lindbergh. Jag visste inte att jag var intresserad av vampyrer innan jag fick syn på den här boken.


Men inte ens jag kunde motstå en sådan bloddrypande titel. Lite synd att jag inte hade koll på detta då jag för några veckor sedan tillbringade en kväll vid samma bord som författaren.




Nu tror jag att jag kommer att träffa Katarina igen och då ska hon inte slippa undan en djuplodanden vampyrdiskussion.
Som sagt vampyrer har inte tidigare tillhört min värld, men vem vet kanske blir jag sugen på att införliva begreppet i någon av mina historiska romaner. Tror att Holavedsbrudarna ligger närmast till att få stifta en sådan bekantskap.

Katarina Harrison Lindbergh bloggar här!

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar i En smakebit på søndag

Mars månad har anlänt och igår såg jag det första strecket med tranor komma flygande över huset. De flög mot Hornborgarsjön, omkring tio mil nordväst härifrån.
Hos Flukten fra Virkeligheten delar vi som vanligt smakbitar med varandra.



Det har varit bokrea och trots att jag inte längre springer bena av mig för att fynda så blev det i alla fall några nya böcker. Bland dem fanns "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar" av Katarina Bivald.

"Det var, på många sätt hennes drömmars bokhandel, inte minst för att alla böckerna redan var lästa.
Redan lästa böcker var bäst.
Hon hade inte alltid tyckt det. När hon först hade börjat jobba i Josephssons hade hon längtat efter en skinande bokhandel. En del av en stor kedja med mäktiga högar av nya titlar som inte drunknade i allt det som inte hade blivit sålt förra året, och en pocketavdelning där det fanns tio ex av varje titel - med framsidan utåt! - och topplistor i snygga specialhyllor (som inte var gråvita) med riktiga skyltar i plast istället för skyltar utskrivna på sladdrigt gult papper, hastigt laminerade på det lilla kontoret bakom butiken."



Jag tror att jag har en riktigt härlig feelgoodroman som ligger och väntar på mig. Ni som redan läst den, tala gärna om vad ni tycker.

Psst ... ni som gillar historiska romaner har väl sett att serien Släkten har en egen facebooksida.