Sagan om Isfolket

Margit Sandemo är så vitt jag vet ännu i livet. Hennes författargärning är värd ett hederspris i sig. Jag har alltid gillat henne och hennes böcker. Hon är den nordiska författare som kommit närmast Barbara Carland enligt min mening.

"Sagan om Isfolket" är feelgood-läsning för hela slanten. Det är inte böcker som ska analyseras och penetreras. Det är böcker som ska läsas för just det de är. Och jag läser helst böcker för att bli underhållen, inte för att jag ska dissekera sönder dem eller skryta med någon flådig utredning kring varför författaren skrev si eller så.


Oftast är det min egen upplevelse som betyder något. Istället för att såga en författare vid ankelknölarna bruka jag tänka att det finns säkert någon därute som gillar det här.
Littertur som på riktigt allvar är dålig har en tendens att självsanera sig utan hjälp av övernitiska recensenter. 
Jag menar också att alla har rätt att tycka, men ingen har rätten att skriva någon på näsan om vad som är god eller dålig litteratur.

I ett svagt ögonblick har jag lovat att läsa 10 Barbara Cartland i en personlig utmaning. Till detta lägger jag då en omläsning av "Sagan om Isfolket". Men jag kommer att ta god tid på mig. Skulle kunna rama in dessa båda "långkok" med året 2014.

Relaterade inlägg:

• Margit Sandemo, ett unikum
• Barbara Cartland i mina drömmar

LitteraturMagazinet blogg om Sagan om Isfolket.