 |
| Ingrid Kampås |
Vilken ära! Ewa har frågat mig om jag vill vara gästbloggare på Holavedsbrudar. Så klart jag vill! Gärna! Jag är lycklig! Oss emellan har jag funderat på att jag nog ville ha en bokblogg, men så kommit på att jag inte hinner. Inte på det sättet, med att läsa och sedan kommentera det jag läser. Men det är så här: Jag gillar läsare! Av alla former, alla bakgrunder, alla sätt att vara. Så därför kära läsare: Jag ska börja med en mycket kort presentation av mig själv. Jag heter Ingrid Kampås, min första bok publicerades 2002. Nu i år kom min sjätte bok, Drottningkronan ut. Det är en historisk roman, del 5 i förlaget Historiska Medias serie Släkten. Där befinner jag mig i 1100-talet.
Men som författare är man ju alltid steget före
publiceringen, så just nu håller jag på med en roman som utspelar sig på
1530-talet. En spännande tid, med reformation och klasskrig och romanen börjar
i Lübeck. Just idag har jag befunnit mig i Cismars kloster, där min huvudperson
har hamnat. Hon ska vidare, jag lovar, och råka ut för diverse äventyr ända
tills det jag själv vill ha ut av en bok: ett lyckligt slut.
Sedan exakt två år bor jag i Lübeck, mitt i Altstadt,
gamla stan. Det är en mycket inspirerande miljö för en författare av historiska
romaner. Men idag tog jag en lång promenad, 7 km, till ett köpcenter som
heter Citti-Markt. Min inspiration kommer när jag använder ”Apostla-hästarna”,
alltså när jag går och går, sätter ena foten framför den andra. Och just nu är
det nog den allra vackraste tiden att promenera i, träden är gul-orange-röda
och höstlöven faller, visst knastrar det härligt under fötterna när man trampar
på mattan av löv?
 |
| Maria Gustavsdotter till vänster och Ingrid Kampås till höger. |
Då går jag där och funderar över livet, mitt eget liv
flyter ihop med det liv jag ger mina bokkaraktärer, strunt samma att det är ett
antal hundra år emellan oss. De mänskliga villkoren är ju någorlunda lika. På
söndag är det Tacksägelsedagen, jag grunnade lite på det när jag gick. Och då
flöt allt det sorgliga som någonsin hänt i mitt liv (och är man några år som
jag så är det ju en del) bort som på en våg jag aldrig behöver se igen, och
kvar stod bara det jag har att vara så tacksam över.
De mina. Det viktigaste i
livet. Barnen, barnbarnen och så den allra finaste mannen i universum, han jag
brukar säga kommer från den planet där goda män växer, han som är min man. Jag
skrev en kolumn om detta också, i Hallands Nyheter, och där skrev jag att i vår
sekulariserade tid är det inte så lätt att veta vem man ska tacka, men att
tacket nog kommer fram dit det ska. Tacka vinden för att den susar i trädens
kronor, och träden för att de finns där för vinden att susa i. Det räcker så.
Om det finns någon läsare som vill vara facebook-vän med
mig så har jag facebook-namn Ingrid Viktoria. Alla som är respektfulla och
trevliga får gärna vara mina facebook-vänner. Jag önskar er en fin
Tacksägelsehelg.
Relaterade inlägg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar