Nordiska sjuårskriget

En lugn och solig dag på småländska höglandet är det svårt att tänka sig tillbaka till januari 1568 då Daniel Rantzau förde sina danska trupper söderut från Holaveden, där svenskarna misslyckades med att stänga in dem. Ostörda och i god fart närmade de sig Eksjö. Staden tycktes irritera dem och snart steg lågorna mot skyn. Krigföringen verkade i mångt och mycket bestå av bränna och skövla.

 Utdrag ur "Min är Skulden" kapitel 18.

Dansk härförare Daniel Rantzau.

 En morgon såg de brandrök och hörde även ljudet av musköter som avfyrades på håll. Människorna på Kullen höll andan. Striderna pågick hela dagen. Framåt kvällningen fick de veta att svenskarna försökt stänga i de danska trupperna i ravinen, men misslyckats. Fienden hade skjutit sig fria och var nu med god fart på väg söderut. Många av de familjer som tagit sin tillflykt till skogarna runt Kullen var hemmahörande i de byar som dansken nu tågade mot. Oroligt spejade de mot horisonten i söder och väntade att när som helst få se lågor, som skvallrade om att just deras by stod i brand.



Danskarna försvann och mina karaktärer fick annat att tänka på. Det börjar dra ihop sig till ett slut. Men i uppgörelsen finns förstås en fortsättning och en öppning i till den tredje och avslutande delen i trilogin.